kipple, kipple, kipple …

Egna texter - Utan ett vårdträds skugga …

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utan ett vårdträds skugga …

Att leva i en stad har sina fördelar. Som att det finns nattöppna butiker och att man kan beställa hem en pizza utan att den är kall när den levereras. Att man faktiskt kan gå till och från krogen. Att man när man vill kan vara bland folk. Att man så lätt finner något intressant bland utbudet av varor, tjänster och nöjen. Till exempel.

Men allt har ett pris … utom korven som har två … och priset för att bo i staden är att man lätt kommer bort från naturen. Sin egen lika mycket som den där gröna prylen där borta som man kan åka till och vara i … av någon anledning pratar folk ofta om att åka ut i naturen … som det vore som att gå på dass eller bio. Var var jag? Jo borta från naturen … i meningen kontakten med det naturliga.

En del av detta märker jag när jag i min lägenhet … som inte har så mycket som en balkonglåda … känner suget efter en egen gård … med ett vårdträd utanför köksfönstret. Kanske en ek eller en lind … drömmer jag. Utanför mitt fönster finns förvisso några urbaniserade stackars träd … några av de obligatoriska stadslönnarna … och några andra spattiga lövträd …

Jag tror att det kanske är al … svårt att säga nu i vintermörkret. Dessutom blir jag förvirrad över alla dessa olika lövträd … som gammal norrlänning är man van vid att det finns al och björk … den ena har vita stammar och inte den andra … därutöver mest bara barrträd … även om en och annan lärk knölar till det. Ja, och så finns det rönnar, men de ser ju liksom litet speciella ut. Och har rönnbär. Såna där sura som det går att göra gelé av som smakar så gott till vilt. Men här nere … bok … alm … lind … ek … asp … kastanjeträd hit och hasslar dit. Och ask.

Visst skäms jag över att inte riktigt hunnit lära mig att se skillnad på dem. Ibland står jag vid en alm … eller om det är en al … mest troligt en lind … eller nåt … och rabblar det gamla norrländska mantrat för mig själv … ”tall … långa barr … gran … korta barr” … frustrerad över att inte fått följa en mor- eller farförälder på botanikrunda genom denna flora.

Frustrationen ökar när jag möter ett riktigt träd. Ett sånt där som är mer än bara en stam med blad på. Ett sånt där som man nästan vet att det är lika medvetet om min närvaro som jag av dess. Ett träd som inger respekt … som man inte borde trampa omkring ens i närheten av när man är så ofin att man inte ens under pistolhot skulle kunna redogöra för vad det är av för art.

Därför blir den lille norrlänningen väldigt förnöjd när han stundtals även på dessa breddgrader finner en ståtlig gran … av den nyss nämnda sorten. En gran som är mer än bara en gran. En imponerande och ståtlig sak som fyller en med en känsla av att det är skillnad på träd och träd. Vissa träd är så fulla av kraft att man nästan tappar andan.

Jag kan inte annat än beklaga de ibland er som inte fått känna känslan av att möta ett träd. Som fått ladda batterierna med ryggen mot dess stam och i skydd av dess skuggande famn. Som inte rörts vid beröringen med det kraftfulla väsen som man anar vid mötet med ett riktigt ståtligt träd. Själv har jag mött en del träd som gjort intryck på mig.

En fura i Ångermanland, en lind i Gästriklan, en sörmländsk ek och en uppländsk gran för att nämna några av dem. Känslan liknar den man kan känna när man står inför en ståtlig älgtjur eller en stor människa. Stor i sin mänsklighet då. Ändå har så många så liten känsla för träd. Något jag finner sorgligt. Träd tycks vara något som bara förväntas finnas där. En kuliss. En del av dekoren.

Att människor kan gå genom livet utan att stanna upp och känna rosendoften är något jag generellt tycker är trist. Fast måhända värre tycker jag det känns, den här vetskapen om att även de som kan uppskatta skönheten i norrsken eller en majestätisk solnedgång tenderar att bortse från kraften i något som ett träd. Kanske beror det på att träden inte gör så mycket väsen av sig?

Kanske står förklaringen att finna i något jag berörde från början. Att man tycker sig vara i naturen. Hej, här står jag i naturen. För mig är det fråga om möten. Möten med andra djur, möten med landskapet … med … ja … träd. För mig är det det naturliga förhållningssättet till naturen. Som möten med människor. Jag ser det inte som att jag står vid en varg. Jag möter en varg.

Jag är inte hos min vän. Jag åker till vännen och möter vännen och umgås med vännen. Förflyttar mig inte till vännens hem och är. Lika litet åker jag ut i skogen och är. Att jag är … är i sammanhanget en introvert tanke. Utan utrymme för vänskap eller … tja … trädskap.

- – - Nenne

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Egna texter