kipple, kipple, kipple …

Egna texter - Sviken måne sviker

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sviken måne sviker

Litet uppgivet konstaterade han att natthimlen åter var orange. Han tyckte inte om det. Inte alls. Så här i storstaden var det förstås inte alls ovanligt att se natten klädd i just den färgen, men det var ett tecken på att man samma natt knappast skulle få en skymt av månen. Den måne som på något sätt var den enda kontakten med en naturlig värld.

I en så konstlad miljö som staden förblev månen ändå samma måne som lyser över snötyngd gran, som speglar sig i vargpäls och skänker ljus i det mörkaste av mörker. Som en kontakt med verkligheten och sannheten. Han kände sig alltid som lugnast när han kunde se upp på den. Eller ut på den snarare. Han bodde ju högt upp i betongen.

Han hade befunnit sig inne i lägenheten hela dagen. Kände inte att det var någon större mening med att lämna den. Det var lördag så han behövde ju inte ta sig till sitt arbete. Förresten var det inte mycket mer verkligt därute. Ibland kändes det som att vara på en båt. Man kunde sitta inne i sin hytt. Man kunde gå en sväng på däck. Men det var ändå aldrig som att vara på land. Inga blommor i världen kunde ge någon verklig känsla av naturlig omgivning. Ibland tyckte han att kunde höra dieselmotorerna under fötterna.

Han vantrivdes. Han brukade tänka på sitt liv som om det vore en labbråttas eller en lämmels. Men innerst inne visste han att liknelsen var löjlig. Labbråttor valde inte att vara labbråttor. Inte som vi människor väljer att vara stadsbor, löntagare och hyresgäster. Han avskydde tanken på att han hade sig själv att skylla.

Han saknade så mycket i sitt liv. Eller rättare: han saknade ett liv att fylla med något. Paradoxalt nog var det därför han flyttat hit. För att skaffa sig ett liv. Det humoristiska i detta gick inte helt förlorad på honom. Han hade än så länge en viss självdistans. Och sjukdomsinsikt. Det fick bara inte något resultat i hans handlingar.

Det hände att han funderade över varför. Hur det kom sig. En teori han var rätt tillfreds med var att det hela grundade sig i en slags blandning av feghet och lättja. Men det kunde förstås bero enbart på bristande förmåga att komma sig för.

Det var inte så att hans liv var fyllt av tristess. Att han fann ekorrhjulet alltför runt. Det var snarast så att han inte kände att han verkligen levde. Som om känslorna var syntetiska. Som om verkligheten var en plats någonstans bortom den plats han befann sig.

Nog kunde han känna äkta känslor emellanåt. Han kunde känna sorg. Skam. Saknad. Ensamhet. Alla dessa känslor var verkliga. Det var snarast när det gällde de mer positiva känslorna som han fann den där bismaken av plast i munnen. Frystorkade skratt. Eluppvärmd närhet. Lycka för trehundraåttionio kronor i månaden. Plus moms.

Han försökte minnas vad som fått honom att flytta. Vad han trodde han skulle finna. Vad han trott skulle kunna skapa liv här. Här i livlöshetens högborg. Vagt mindes han ett resonemang kring kultur och bildning. Den kultur han numer visste var död. Eller frusen snarare. Precis som den typ av konversation han numer fann sig indragen i.

Egentligen var det fullt naturligt. I en värld fylld av mänskliga snittblommor blev ordbuketterna bundna av avklippta ord om rotlösa ting. Folk här visste en massa om döda män och saker som hänt. Men de hade sällan något att säga om känslor eller nuet. De var analytiker men de drog sällan några slutsatser. De betraktade och hade synpunkter. Men de såg sällan något. Än mer sällan brydde de sig.

Det som höll honom kvar var skräcken inför att förlora tron på att verkligheten fanns därute. Rädslan att finna att den var lika fjärran när han nått den plats där han trott den bo. Här kunde han drömma om den. Här kunde han längta till den. Här kunde han känna sorgen av dess frånvaro. Utan att ge upp hoppet.

För någonstans inom honom brann det där hoppet. Om en dag. Om en plats. Om en värld. Ett liv. Han hade en del ganska konkreta drömmar. Men han gömde dem i bomull i en vadderad låda inne i en garderob. Inom sig. De var så sköra. Så vackra. Han skulle aldrig förlåta sig om de gick i kras.

Så gick dagarna. Veckorna. Månaderna och även så åren. Han blev alltmer luttrad. Alltmer van vid sorgen och saknaden. Men allt som oftast drabbades han av situationen. När han tillät sig vara naturlig stod onaturligheten kring honom som klarast. När han som mest tarvade månen tycktes chansen som störst att himlen skulle vara orange.

- – - Nenne

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Egna texter