kipple, kipple, kipple …

Egna texter - Svarta timmar och vita blad …

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Svarta timmar och vita blad …

Hur märkligt det än kan kännas idag … så vet jag att jag var mörkrädd som barn. Något som förstärktes av att min käre kusin Anders låste in mig i ett mörkt badrum en gång … ensam … med en väckarklocka på förhand ditplacerad för att förhöja effekten. Och det fungerade långt över förväntan i många år. Jag kunde inte sova med ljuset släckt, och otaliga var de knep jag lärde mig för att inte varulvarna skulle hinna ikapp mig när jag på vinterkvällarna gick hem från lekskolan.

Som jag antydde så är det inte längre så. Även om knepen för varulvshanteringen ännu sitter i ryggraden, så har erfarenheten lärt mig att allt som smyger i natten inte är just varulvar. Numer vill jag ha så mörkt som möjligt omkring mig när jag ska sova. Natten har kommit att symbolisera tryggheten för mig nu … lika mycket som den var otrygg mina första levnadsår.

Åtminstone för mig har det väl varit så att jag kommit att uppskatta natten i samma takt som jag kommit att uppskatta och förstå mig själv. För är det oftast inte en själv man är mest rädd att konfronteras med när man fruktar nattens varelser? Med självinsikten har kommit en fascination för månen och för nattens frigörande kraft. För om vi tar till oss natten så är det också den tid då våra sinnen ställer sig på bakbenen och vädrar.

För mig är natten snarare upplevelsens tid än den arketyp för det döda som jag vet att många i min närhet förknippar den med. För dem är natten svart. Något svart är i deras värld något dött. Sterilt. Det enda som lever i det svarta är ondskan. För mig är det nästintill tvärtom. Vad jag tror vi skulle kunna vara överens om är att natten sätter oss i kontakt med naturen … vår egen och andras.

Att man på natten lättare kommer i kontakt med jaget … med sina tankar … sina känslor … är inget jag ser som vare sig skrämmande eller negativt. Jag tycker nämligen om att vara. Tycker om att uppleva. Nattetid finner jag möjligheter till upplevelser genom sinnesintryck som under dagen dränks av det oresonliga dagsljuset. Att vi berövade på ett sinnesintryck lättare uppfattar andra är väl allom bekant.

Jag upplever det som att saker och ting är klarare på natten. Det jag kan se behöver inte slåss med miljarder andra synintryck. Bristen på ljusspelet lämnar också mer öppet för dofterna … smakerna … och känsel. Känslan av den älskades hud mot ens egen är oändligt annorlunda när den bearbetats av skenet från månen eller stearinljuset mot hur den känns i dagsljusvarmt tillstånd eller sterilt konserverad av lysrörsflimmer.

Idag är min nattliga ångest oftast knuten till något vitt snarare än svart. Det som lättast får mig att kallsvettas nattetid är numer vitheten hos ett blankt papper. Ett papper som kallt väntar på att fyllas med text eller grafiska element. Fast även om samma papper skulle te sig ofarligare i dagsljus … så hjälper det föga. För i dagsljuset är mycket av det som är jag inte riktigt redo att lämna mig och fästa sig på det där papperet.

Nuförtiden hypas det rejält kring mänsklighetens behov av ljus även under den mörka delen av året. Själv tror jag snarast att det är fråga om att vår inbyggda förmåga till anpassning mellan ljus och mörker … och därigenom vår förmåga att älska de båda … till stor del förstörs av hur utsatta för artificiellt ljus vi kommit att bli som … förlåt … upplysta människor.

Att stadens ljus gör att vi inte längre kan se och uppskatta månens och stjärnornas gör sitt till. Lysrörsfanatism och glödlampsfrossan i våra hem hjälper inte upp det hela. Resultatet blir att vi skapar ett behov av att ständigt leva … nu är vi där igen … upplyst. Effekten blir i sin tur att vi dränker vår förmåga att se och lära känna en del av oss själva och vår omvärld som hör natten och mörkret till.

Det är något som jag tycker är sorgligt. För inte bara har natten så mycket att visa om sig själv och oss själva. Den är också en tid då vi som bäst kan lära känna andra. För på natten är vi båda mer receptiva inför oss själva och andra. Vissa delar av mig skulle ingen kunna ta del av under dagen. Även om de kan den kunskapen med sig in i ljuset, så syns den särdeles dåligt där.

På samma sätt vet jag att jag lärt känna folk mycket djupare när vi gjort försök till det i skydd av natten. Detta har inte nödvändigtvis att göra med någon typ av aktivitet som brukar förknippas med natten att göra. Det är snarast så att sånt som ofta benämns som nattliga aktiviteter är något som kan tillgodogöra sig vissa aspekter av det som är vi.

Som en liten sammanfattning skulle jag vilja uttrycka det såhär … att många är de människor som träffat mig på dagen … men ingen har lärt känna mig helt utan att ha mött mig i natten.

- – - Nenne

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Egna texter