kipple, kipple, kipple …

Egna texter - Stationär vandringslust …

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Stationär vandringslust …

När man som bäst behöver tänka klart … då tycks klarheten fjärran. Förvirrad och omtöcknad … känslan ogripbar … men påtaglig. Önskar att man kunde reda ut begreppen … finna en linje att följa … en klart utstakad väg. Det som kommer över mig är en stationär vandringslust. Jag färdas … men rör mig inte ur fläcken … Besöker platser jag inte kan se.

På samma sätt som när man flyttar i rummet för att undkomma sig själv … så känns det som att jag flyttas till en annan plats … utan att lämna detta rum. Kanske för att jag återvänder till en tid som ännu inte passerat … eller minns ett rum jag ännu inte besökt. Det hela är inte lätt att placera i ljuset … eller beskriva i ord som är ordnade.

Som när kroppen inte fått vila … när sömnens värld lever kvar in i vakenheten … Febrig … matt … fylld av sorg och eufori. Somligt klart … längtan … saknad … annat oklart … tiden … rummet … Åter annat däremellan. I töcknet … i jaget vars konturer bleknar i jämförelse med den forna enkelheten. För visst var väl livet så mycket enklare … förr … före det blev så fyllt av … liv?

Tanken vandrar … men kroppen beror. Känslan leder … men till priset av förnuftets flykt. För förnuftet har ingen plats här … inte just nu … Du skulle bara störa … lilla förnuft … I mitt bröst finns inte plats för sådant … oväsentligt … väsensfrämmande … i denna nyfunna längtan. I mitt bröst bor något större … något viktigare … något värt att leva för.

Som en förpuppning … en metamorfos … fast kanske tillbaka … till något ursprungligt … äkta … rent. Kanske kommer förvirringen med ovanan … ovanan att se världen som den kan vara … som den var … och som den kommer att bli. I denna stund i mitt liv kan jag känna kontakten med mig själv … genom känslan … min längtan.

Kanske känns det vanda fjärran för det att jag ser i annat ljus … Svårigheten att finna greppet om det världsliga … jobbet … arbetsuppgifterna … kanske grundat i att jag funnit något att relatera det till … kan se dess rätta plats … dess roll … i den helhet som plötsligt fyllts av något varmare … skönare … betydelsefullare.

Och trots att vägen måhända inte är klart utmärkt … så vet jag ändå målet med min vandring … Denna vandring på platsen … för ögonblicket fixerad i rummet. Målet som trollbinder … som ligger där åtråvärt och vackert … knappt utom räckhåll. Målet som är räddningen … trösten … när sorgen känns som störst … samtidigt föremålet för just denna sorg.

Men även sorgen kan vara vacker … i det att den förstärker bilden av det som orsakar den. Levandegör. Konkretiserar. Sorgen … i saknad grundad … blir det som håller mig levande … dess malande i mitt inre … dess krampaktiga tag kring mitt bröst … blir det som gör att jag ändå ser klart i detta känslotöcken … efter som jag vet att det är en sorg av saknad … saknaden av målet.

I bröstet vilar också hoppet … nej … vetskapen … om att jag kan komma att röra vid målet … förenas med dess väsen … Att jag kommer att komma hem. Att jag kommer att vara ett hem. Att denna smärta på sätt och vis är ett löfte … ett löfte om att målet är resan värd.

- – - Nenne

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Egna texter