kipple, kipple, kipple …

Egna texter - »Sångerna vrenskas fastän liten är stor …«

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

»Sångerna vrenskas fastän liten är stor …«

»… och jag söker än efter gläntan där vindarna bor«. Ord som inte är mina … men som jag tagit till mig. Så på sätt och vis har de väl kommit att bli mina ändå. Många är de ord som jag bär med mig … alltifrån odödliga versrader av någon stor poet till några rader i ett e-brev … ord som berört och ger kraft.

Det är inte alltid lika lätt att finna orden. Att i sanning kunna gripa dem. Att få dem att verka för en, istället för på egen hand utan kontroll. Inte så att det är kontrollen jag söker … men jag vet att de kan bära på en kraft … och kan frustreras över hur den kraften inte alltid kan verka för mig när jag så skulle önska. När jag verkligen som bäst behöver … ja då händer det att de sviker mig.

Har suttit och sökt formulera ett brev … och slagits av hur orden som är mig så kära … stundtals kan vara så makalöst bångstyriga. Det är då jag söker andras ord. Låter dem beröra … smeka … slå … eller bara flyta förbi. I ett försök att åter finna deras väsen … återfå greppet om dem … för att kunna få dem att dansa för mig … en dans som tolkar mitt inre.

Att kunna kommunicera är något viktigt för mig. Orden är förvisso inte alltid nödvändiga för det … man kan kommunicera på olika sätt … men ibland är det inte möjligt att använda annat än ord … när någon är för långt bort för en omfamning eller en blick. När hon inte kan se mitt leende … när jag inte kan spegla hur hon ställt till det i mitt inre … med mindre än att jag skriver ner det.

För orden är här skrivna. Även i telefonen är man nära nog för tystnaden. Att vara tysta tillsammans är nog för övrigt bland det bästa och vackraste man kan uppleva … just för att det ger utrymme för känslorna att själva famna varandra. Men i tystnaden mellan två som inte är samman … lever kölden. Lika mycket som samma tystnad fylls av värmen när man möts.

Avstånd är förvisso aldrig konstanta. Avståndet till någon kär är sällan långt … detta vet jag. Men samtidigt kan man vända på detta och konstatera att ju kärare någon är mig desto längre bort synes den. Skulle hon så vara någon stad eller ens gata bort. Önskar jag kunde få ta den längtan till möte hon väcker och packa den i vackra ord och sända henne dem.

Önskar jag hade ord som kunde bygga en bro mellan oss … för henne att vandra över … hit till mig. Sen kunde det få bli hur tyst som helst. Vi skulle kunna öppna persiennerna och släppa in mörkret. Låta det skölja över oss … där vi i varandras trygghet står lugna och orubbliga. Ger varandra kraft och lust. Fyller varandras sinnen med vår blotta närvaro.

För ord kan ofta vara just det som krävs för att starta en färd mot en plats bortom orden. I tystnaden som kommer med lugnet och tillförsikten. Med ordens hjälp kan vi hamna i ett rum där de blir överflödiga … i bokstaven kanske motsägelsefullt … men i meningen en sanning. En sanning som uppenbaras i det ögonblick då vi i mötet kan låta våra känslor kommunicera själva.

- – - Nenne

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Egna texter