kipple, kipple, kipple …

Hávamál - Svenska – Nils Fredrik Sander

Den höges ord

1.
Trösklar alla,
innan du fram träder
skall du noga skärskåda,
skall du noga undersöka;
ty ovisst är att veta,
livar ovänner sitta
i huset till hands.

2.
Gifmilde, hell er!
Gäst är in kommen,
hvar han skall sitta, sägen!
Mycket brådt har
han, som å brandved skall
sin framgång fresta.

3.
Värme tarfvar,
han, som från väg kommit
och är kall om knäna;
af mat och dryck
är den man i behof,
som öfver fjäll har farit.

4.
Vatten tarfvar
han, som till vägkost tränger,
handduk sä ock hälsning, —
godt sinnelag,
om hun sig söka skall
ord och välvilligt öra.

5.
Vett tarfvar
han, som vida färdas,
hemma går lätt och ledigt ;
till ögonspel är den,
som ej har skick,
när i städadt sällskab han sitter.

6.
Med påtänkt handling
ej pråla skall man,
snarare hålla den i hugen;
en klok och förtegen,
kommen till andras gårdar,
ger sällan åt vakna varsel:
[ty uppriktigare vän
lärer ingen få
än mycket mannavett].

7.
Den varsamme gästen,
som till gille kommer,
tiger, när tyst det hviskas;
med örat han lyssnar,
med ögat han spejar,
så hvar må se sig visligt för.

8.
Säll är han,
som åt sig förvärfvar
heder och tecken af hyllning;
dock är allt vanskligt,
som man äga skall
i annans bröst buret.

9.
Säll är han,
som själf har heder
och vett så länge han lefver;
ty onda rådslag
man ofta rönt
ur annans bröst burna.

10.
Bättre börda
bär ej en man till vägs
än mycket mannavett;
mer än guld
det gagnar i okänd trakt,
slikt är i nöden ett starkt stöd.

11.
Bättre börda
bär ej en man till vägs
än mycket mannavett :
sämre matsäck
medför ingen på fältet
än alltför mycket öl.

12.
Ej är så godt,
som godt de säga,
öl för ung eller gammal;
ty dess mindre vet,
ju mer han dricker,
mannen att varsam vara.

13.
Yrselns häger kallas
han, som i dryckeslag larmar,
från männen stjäl han sansen;
med den fågelns fjädrar
jag fjättrad var
i Gunnlöds gärd.

14.
Rusig vardt jag,
vardt redlös drucken
hos den fridgode Fjalar;
dock är ölgille bäst,
när åter enhvar
går hem med sans och besinning.

15.
Foglig och aktsam
en folkets son skall vara
och modig, när strid stundar;
gladlynt och vänsäll
vare enhvar man,
medan han sin bane bidar.

16.
En odugling tror sig
för alltid få lefva,
om han kommer vid krig undan;
men ålderdomen
ger honom ingen fred,
om än spjuten den gynnsamt gåfve.

17.
En gäck stirrar,
till gästabud kommen,
puttrar eller sitter för sig själf;
men i ett och allt,
om ett ölrus han tager,
den mannens lynne blottadt ligger.

18.
Han ensam vet,
som vida färdas
och ofta fjärran farit:
hvar lynnets yttring
undertrycker enhvar,
som vet hvad vishet är.

19.
Håll ej på bägarn,
men med hof drick mjöd,
må du tala med fog eller tiga;
som en oart dig
lägger ingen till last,
om i god tid du går att sofva.

20.
Glupsk en karl,
som ej godt skick känner,
äter sig ålderssot;
i klippska mäns lag
till löje är ofta
för fåvitsk man hans mage.

21.
Hjordar det veta,
när de hemåt skola,
och gånga då af gräset;
men oförståndig man
känner aldrig så
mått för sin egen mage.

22.
Osäll man
och af elakt sinnelag
ler åt likt och olikt;
men det vet han icke,
som han veta borde,
att lyten han själf ej saknar.

23.
Oförståndig man
vakar alla nätter
och tror både ett och annat;
han är mäkta trött,
när morgon gryr,
och våndan är som hon var.

24.
Ovis man
tror alla sig vara
vänner, som le likande;
det ger han ej akt på,
hur det gycklas med honom,
om i skalkars sällskap han sitter.

25.
Ovis man
tror alla sig vara
vänner, som le likande;
först då han finner,
när han far till tings,
att få blott hans sak främja.

26.
Ovis man
tror sig allt veta,
om blott han har värn i vrå;
men det ser han icke
hvad svar skall gifvas,
om af starka han ställes å prof.

27.
Ovis man,
som bland äldre kommer,
gör bäst i att bara tiga;
ty ingen vet,
att han intet förstår,
om han ej för mycket mäler;
[en vettvilling den,
som ej vet besked,
om han mäler än så mycket].

28.
Förvis sig tycker
han, som frågor kan göra
och desamma besvara;
men dölja borde mänskor
det att alltid veta besked,
slikt som är vanligt i världen.

29.
I ogjordt väder talar
han, som aldrig tiger,
oöfvertänkta ord;
lösmält tunga,
som ej tygel har,
pladdrar sig ofta ofärd.

30.
Till ögonspel
ej annan du hafve,
om ock till egen släkt han kommer;
mången sig vis tycker,
som ej tillspord varder,
men får i torr dräkt ofog öfva.

31.
Klok sig tycker
han, som tager till flykten,
gäst, som gäst smädat;
den, som till bords gycklar,
är blind därför,
att han bland gramsna glammar.

32.
Ofta äro män
inbördes såta
men käbbla och kifvas till bords:
den ålderns fejdlust,
som alltid skall vara,
väckes af gäst hos gäst.

33.
I tid hvar måltid
en man må städse taga,
att ej hungrig till gästning gånga;
sitter annars och stirrar,
som storknad han vore,
och kan om få ting fråga.

34.
Lång en afväg
är till opålitlig vän,
vore han vid vägen bosatt;
men till en god vän
ligga genvägar,
om än han är fjärran faren.

35.
Gånga skall du,
ej som gäst vara
ständigt på samma ställe;
ljuf varder led,
om för länge han sitter
å annans bänk bjuden.

36.
Bättre är eget bo,
om än så torftigt,
enhvar är herre hemma;
har du blott tvenne getter
och ett tält till sal,
det är dock tryggare än att tigga.

37.
Bättre är eget bo,
om än så torftigt,
enhvar är herre hemma;
men hjärtat blöder
hos den, som bedja skall
om maten till hvarje måltid.

38.
Vapen sina
skall å vallen en man
ej ett fjät ens gånga ifrån ;
ty ovisst är att veta,
hur snart å vägar ute
sitt spjut man tarfva tör.

39.
Ej fann jag så gifmild
eller så gästfri någon,
att ej han tog hvad som tillbjöds;
eller med skatter sina
så slösaktig någon,
att led hvar lön, om den mottogs.

40.
Den man, som gods
till gagns har undfått,
bör ej tåla att brist bära;
ofta till leda sparas
hvad till ljuft ämnats,
mycket går värre än väntadt.

41.
Med vapen och kläder
glädje vänner hvarandra,
det kan å dig själf du skönja;
ty gåfvor och gengåfvor
vänskap gärna förlänga,
om det artar sig att väl varda.

42.
Vän sin
skall man vän vara
och gälda gåfva med gåfva;
skämt skall en karl
med skämt taga,
men lösligt prat med lögn.

43.
Vän sin
skall man vän vara,
honom och hans vän;
men med sin oväns vän
skall ingen man
i vänskap förbunden vara.

44.
Vet du dig en vän äga,
som väl du tror,
och vill du godt af honom hafva,
gå att dela hans tycken
och gåfvor växla,
far ofta att söka hans sällskap.

45.
Har du en annan,
som du illa tror,
men vill dock godt af honom hafva,
fagert skall du tala
men falskt tänka
och med lögn hans lättsinne löna.

46.
Det gäller ock
om den du illa tror
och hvars sinne osäkert synes;
du skall möta honom gladt
och om god hug tala,
likna må gengäld gåfvan!

47.
Ung var jag fordom
och for allena,
då vardt jag från väg villad;
rik jag mig tyckte,
när jag träffade en annan,
ty man är mans gamman.

48.
Ädla och modiga
män bäst lefva,
sällan de sorg nära;
men fåvitsk man
allt möjligt fruktar,
en sådan hvar gåfva grämer.

49.
Kläder mina
å marken gaf jag
åt tvenne trämän;
kaxar de tyckte sig,
när trasplagg de hade,
nesa får naken man.

50.
Furan tvinar,
som å torr höjd står
utan hägn af bark eller barr;
så ock den man,
som ingen älskar,
hvi skall han länge lefva?

51.
Hetare än eld
brinner för onda vänner
en fridsam i fem dagar;
men när den sjette kommer,
då slocknar ut
och förintas all hans vänskap.

52.
Ej mycket tarfvas
att en man gifva,
ofta köpes lof med litet:
med ett halft bröd
och ur bägarn en klunk
fick jag en trofast följesven.

53.
På små sandhögar
och små silvatten
mänskor blott alltför litet akta;
ty vordo ej alla
jämnstarka i visdom,
half är hvarje ålder.

54.
Klok med måtta
hvar man skall vara,
men öfverklok aldrig;
dem lottadt är
att lyckligast lefva,
som hvar sak väl veta.

55.
Klok med måtta
hvar man skall vara,
men öfverklok aldrig;
ty snillrik mans hjärta
varder sällan gladt,
om ägarn är alltför klyftig.

56.
Brand brinner af brand,
tills han brunnit ut,
och flamma af flamma tändes;
man för man
är af sitt mälande känd,
men en dolsk af sitt dolda väsen.

57.
Klok med måtta
hvar man skall vara,
men öfverklok aldrig;
sitt öde på förhand
må ingen veta,
då är sorglösast själen.

58.
Tidigt skall uppstå
den, som taga vill
andras lif eller lösören;
sällan liggande ulf
ett lårben får
eller sofvande man en seger.

59.
Tidigt skall uppstå
den, som har yrkesmän få,
och gå till vård om sitt värf;
ty mycket den försummar,
som om morgonen sofver,
till hälften rik är den raske.

60.
Den torra spånen
och taknäfver,
därå känner mannen mått,
desslikes å den ved,
som förvärfvas skall
för half eller hel årstid.

61.
Tvagen och mätt
en man till tings ride,
om också ej väl utstyrd;
ingen må blygas
för brokor och skor,
ej heller för sin häst,
fast ej fullgod fåle han äger.

62.
Han snyltar och glor,
när till sjös han kommer,
örn å det åldriga haf;
så äfven den man,
som bland många kommer,
men har få, som föra hans talan.

63.
Fråga och svara
skall förtänksamt enhvar,
som vill klok kallas;
tag en till förtrogen,
men icke en andre,
världen vet hvad trenne veta.

64.
Sin rätt och myndighet
skall en rådvis man
inom hofsamhets gränser hålla;
det finner han nog
i fejdstores lag,
att ingen är käckast ensam.

65.
Nu äro två i samma här,
då är tungan hufvudets bane,
om under hvar päls en hand hotar;
för hvart och ett ord
till annan du säger
får ofta du bittert böta.

66.
Mycket för tidigt
kom jag å många ställen,
men till somliga för sent;
än var ölet utdrucket,
än var det obryggdt,
sällan kommer led gäst lägligt.

67.
Här och hvar
torde hem jag bjudits,
om ej jag tarfvat till måltid mat;
eller om två skinkor hängt
hos min hygglige vän,
där en jag redan ätit.

68.
Bland mänskobarnen
är brasan bäst
och syn å strålande solen,
om mannen får hafva
hälsans gåfva
och utan lyte lefva.

69.
Ej är en man i allo osäll,
fast usel hans hälsa:
en är säll af söner,
en annan af fränder,
en tredje af fulla visthus,
en fjärde af gagnande gärning.

70.
Halt sitter till häst,
handlytt vaktar hjord,
döf är en dugande stridsman;
bättre blind
än bränd å bål vara,
af ett lik ej någon har nytta.

71.
Bättre är att lefva
och lycklig lefva,
alltid får hurtig karl en ko;
eld såg jag redan
för rik man slockna
och ute för dörren stod döden.

72.
El son är bättre,
fast sent född,
sen mannens lefnad är liden;
bautastenar sällan
stånda vid vägen,
om ej ättling åt ättnian rest dem.

73.
En natt är nog munter
den på sin matsäck tröstar,
men skäligen korta äro skeppsrår
och hastigt förändras en höstnatt;
vädret mycket
växlar under fem dagar,
än mera under en månad.

74.
Ej vet han,
som intet vet,
att mången är andras apa;
den ene är rik,
den andre fattig,
men ej därför denne bör klandras.

75.
Gods förfares,
fränder dö
och själf dör du likaledes;
men ärans röst
dör aldrig för den,
som sig ett godt namn grundat.

76.
Gods förfares,
fränder dö
och själf dör du likaledes;
men ett jag vet,
som aldrig dör:
dom öfver hvarje död man.

77 .
Rika farfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu bära de tiggarstafven tung;
så rikedom är
som ögats blink:
han är vankelmodigast af vänner.

78.
När ovis man
till eget förvärfvar
gods eller kvinnas gunst,
då växer hans stolthet,
men vettet aldrig,
i fåvitsk blindhet han fortgår.

79.
Det rönt är då,
när om runor du spörjer,
af de rådande kända;
dem de goda makterna gjorde,
och den store talarn tecknat;
då båtar honom bäst att tiga.

80.
Om kvällen skall dag prisas,
kvinna, när hon är bränd,
egghvasst svärd, när det pröfvats,
ungmö, när hon är gifven,
is, när man kommit däröfver,
öl, när det drucket är.

81.
I vind skall du virke fälla,
vid vackert väder ro å sjö,
i mörker med mö glamma,
ty många äro dagens ögon;
hos ett skepp vill du fart finna,
af skölden dugande skydd,
af klingan hugg
och kyssur af en ungmö.

82.
Vid elden skall du öl dricka,
på isen med skridsko ränna,
en kamp du köpe mager,
en klinga rostig!
Hästen du hemma göde,
och hunden i gården!

83.
På ungmös ord
skall ingen lita,
ej heller på en hustrus;
ty å hvälfvande hjul
vardt dem hjärtat danadt
och vankelmod i barmen bosatt.

84.
Bristande båge,
brinnande låge,
gapande ulf,
gastande kråka,
rytande svin,
rotlöst vide,
växande våg,
vällande kittel;

85.
flygande pil,
fallande bölja,
is, som är nattgammal,
orm, som är ringlad,
bruds ord å bädden
eller bräckt svärd,
björnens lek
eller barn af en konung;

86.
sjuklig kalf,
själfrådig träl,
valas vänspråk,
val, som är nyfälld,
skirblå himmel,
skämtande herre,
linkande hund,
larmande slyna;

87.
broders bane,
om än å bred väg mött,
hus, som är halfbrändt,
häst, hur vindsnabb,
— ty fålen är onyttig,
om en fot är bruten —
så trygg vare ingen man,
att han må tro på allting slikt!

88.
På tidigt besådd åker
må ingen trösta,
ej heller för snart på sin son;
ty åkern beror af vädret,
men af vettet sonen;
hvart af dessa vanskligt nog.

89.
Så är kvinnors kärlek,
de flyktigt känslosammas,
som åkning på hal is
med obroddad fåle,
en yster tvååring,
illa inkörd —
eller som i stickande storm
styrsellös segling —
eller som halt mans renfångst
å fjällets halkiga barmark.

90.
Öppet jag det vill blotta,
ty bägge jag känner,
svekfull är karlars hug mot kvinnor;
då orda vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det snärjer äfven de slugas sinn.

91.
Skickligt skall mäla
och skänker bjuda
den, som vill kvinnors kärlek få;
ljusletta ungmöns fägring
ägna din hyllning!
Den varder gynnad, som giljar.

92.
För hans kärlek
klandre en man
aldrig en annan!
Ofta betogs en vis,
men en ovis ej,
af de älskliga anletsdragen.

93.
Ingen skall heller
annan klandra
för hvad som händer mången man!
En vis till dåre
förvandlar bland mänskor
den öfvermäktiga åtrån.

94.
Blott tanken vet
hvad tätt invid hjärtat bor,
när ensam han ser i själens djup;
det ges ej värre sot
för en vettig man
än att sig med intet till freds finna.

95.
Det sannade jag,
när i säfven jag satt
och aktade på min älskling;
min kropp, min själ —
allt syntes mig den kloka vara,
och dock jag henne än ej äger.

96.
Billings mö
å bädden fann jag
hvit som solen sofva;
all en furstes sällhet
syntes mig intet vara
mot att lefva få med den fagra.

97.
”Fram emot kvällen
skall du komma, Oden,
om du mön dig vinna vill;
allt är otillbörligt,
om ej ensamma vi
slikt ett snedsprång känna.”

98.
När åter jag kom,
var all den käcka
väpnarskaran vaken;
bland brinnande ljus
och burna facklor
vardt mig vägen mycket vådlig.

99.
Tillbaka jag lopp
och lycklig mig tyckte,
gick att den klokas vilja få veta;
det jag hoppades,
att jag hafva skulle
helt hennes huldhet och gamman.

100.
När i arla morgon
än en gång jag kommit,
låg salens vakt i sömn;
men en hund jag fann
å den frida kvinnans
bädd vara bunden.

101.
Mången ungmö blid,
om blott du undersöker,
är mot svennen svekfull;
det rönte jag då,
när den rådvisa tärnan
jag tänkte med list locka;
till hvart slags hån
hade mig den sluga,
och jag vann ej det väna vif.

102.
En man i hemmet glad
och bland gäster upprymd
skall städse klokt sig ställa;
minnesgod och målför,
om han mångvis vill vara,
skall ofta grunda ut något godt;
ett ärkenöt man nämner
den intet har att säga,
det är en vanlig dumhets väsen.

103.
Den gamle jätten jag sökte,
nu är jag återkommen,
där fick jag med tystnad föga;
med många ord
jag mälte för min framgång
i Suttungs salar.

104.
Gunnlöd mig gaf
å gyllne stol
en dryck af det dyra mjödet;
usel idgäld jag lät
henne efteråt få
för hennes hulda hug,
för hennes svåra sorg.

105.
Med Rates mun
mig rum jag redde,
lät gråa stenen mig gnaga;
öfver och under mig
gingo jättars vägar,
så mitt hufvud jag satte på spel.

106.
Af väl fången dryck
har väl jag njutit,
få ting fattas en vis;
ty är Odrörer nu
hit upp kommen
till jordens åldriga helgedom.

107.
I tvifvel jag är,
att ännu jag kommit
ut ur jättars gårdar,
om jag ej Gunnlöd njutit,
den goda kvinnan,
som jag sluta fick i min famn.

108.
Dagen därefter
drogo rimtursar
att i den höges hall
om den höges färd få höra:
efter Bölverk de sporde,
om gudars boning han hunnit
eller Suttung honom slagit.

109.
Oden, det minns jag,
aflagt ed å ring:
hvad skall hans tro och lofven trygga?
Från Suttung han låtit
med svek taga mjödet
och Gunnlöd brista i gråt.

—–

110.
Tid är att tala
å talarstolen
vid Urdarbrunnens brädd;
jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
lyddes till hvad männen mälte:
om runor hörde jag dömas,
å råd man icke brast
i den höges hall;
i den höges hall
hörde jag sägas så.

111.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
stig ej upp om natten,
om nytt ej är att varsna
eller du till uthuset tränga tör.

112.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
I sejdkunnig kvinnas famn
du ej sofva skall,
att hon lycker dig i lemmar sina.

113.
Så hon göra kan,
att du sedan ej går
till tings eller talrikt möte;
dig smakar ej mat
eller mänskors gamman,
du går sorgfull att sofva.

114.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
locka aldrig
en annans hustru
till tvetydigt örontassel.

115.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
lyster dig fara
å fjäll eller fjord,
så rusta dig väl med reskost.

116.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må Iyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
ondskefull man
må du aldrig låta
dina missöden märka;
ty af en illvillig
aldrig du får
någon tack för din ädla tillit.

117.
Jag såg en man
såras bittert
af illslug kvinnas ord;
hennes giftiga tunga
gaf honom banesår
och detta ej för en sann sak.

118.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må Iyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
vet du dig en vän äga,
som väl du tror,
far ofta att söka hans sällskap;
ty busksnår gro
och gräs växer högt
å den väg, där ingen vandrar.

119.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
godlynt man drag till dig
med gammanrunor,
stäm i med lyckosånger i lifvet.

120.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
mot vän din
vare du aldrig
snar att brvta huldhets band;
sorg tär hjärtat,
om du ej säga törs
at någon din hela hug.

121.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
aldrig skall du
ord skifta
med en ovis apa.

122.
Ty af en illvillig man
månde du aldrig
till gengäld få något godt;
men en ädel man
mäktar dig göra
med sin hyllning högt älskad.

123.
Stadgad är vänskap,
när enhvar kan säga
åt en sin hela hug;
allt är bättre
än brutna förhållanden:
annans vän är icke han,
som endast smicker säger.

124.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
ej spille du tre ord ens
i träta med en usling:
ofta den ädlare faller undan,
medan den sämre slår.

125.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
ej må du skor göra
eller skäfta skaft till spjut,
om ej det sker åt dig själf;
skon är illa formad
och skaftet är vindt,
strax är dig ondt önskadt.

126.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
hvar du arghet märker,
tag den som ämnad åt dig
och gif ej din fiende fred.

127.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
fröjda dig aldrig
öfver yppad ondska,
men gläd dig åt allting godt.

128.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
i strid skall du icke
stirra i luften,
— ofta galtar like
gånga mänskosöner —
att ditt vett ej Hel-män förhäxa.

129.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
Vill du en god kvinna
med gammanrunor binda
och af henne fägnad få,
fagert skall du lofva
och låta det stå fast,
ingen leds, som ett godt är gifvet.

130.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
varsam ber jag dig vara,
men visst ej för mycket,
varsammast var dock med öl,
med annans hustru,
men också för det tredje
att tjufvar ej spratt dig spela.

131.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
till hån eller åtlöje
aldrig du hafve
gäst eller gångande man.

132.
Ofta veta icke
de, som inne förut sitta,
af hvad kynne en kommen är;
ingen är sä god,
att han ej har fel,
eller så usel, att till intet han duger.

133.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
grina aldrig
åt grånade sagotäljarn,
ofta är godt hvad de gamle kväda;
ofta från skrumpna läppar
skrädda ord komma,
från hans som hufvudet hvälfver,
med skinnet skälfver
och stapplar bland stafkarlar.

134.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
en gäst du ej smäde
eller jage på dörren,
tag den torftige väl emot!

135.
Starkt må det virke vara,
som vändas skall
att för alla öppnas;
en allmosa gif dock,
eller torde man önska dig
allt slags ondt i kroppen.

136.
Jag råder dig, Loddfafner,
och du må lyda råden,
till gagn om du dem gömmer,
till fromma om du dem följer:
där som öl du dricker,
välj det af jordens kraft:
jord mot ölrus verkar,
som eld mot sjukdom,
ek till aflföring,
ax mot förtrollning,
hall mot huskif,
mot hat åkallas månen;
afbitning hjälper mot ormbett,
mot onda anslag runor,
fält skall flod förtaga.

—–

137.
Jag vet, att jag häng
i det vindslitna träd
nio hela nätter,
genomborrad af spjut,
gifven åt Oden,
själf gifven mig själf,
ofvan i trädet,
hvarom ingen vet,
af hvad rot det runnit.

138.
Ej gaf man mig bröd
eller bar mig horn,
mot djupet jag sökande sag,
tog runor opp,
ropande tog dem
och föll så ned därifrån.

139.
Nio fullgoda sånger
lärde jag af frejdad son
till Böltorn, Bestlas fader;
och jag njöt en dryck
af det dyra mjödet,
som var af Odrörer öst.

140.
Då begynte jag frodas
och framvis vara,
att växa till och trifvas;
ord mig från ord
till ord ledde,
verk mig från verk
till verk ledde.

141.
Runor skall du kunna
och rätt tydda stafvar,
mycket stora stafvar,
mycket starka stafvar,
som den store talarn tecknat,
som de visa vaner gjort
och de rådandes ypperste ristat;

142.
Oden bland åsar,
men för alfer Dåen,
för dvärgar Dvalen,
för jättar Allsvinn,
själf jag ock somliga ristat.

143.
Vet du, hur du teckna skall?
Vet du, hur du tyda skall?
Vet du, hur du fatta skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du sluta skall?

144.
Bättre är obedet
än till öfvermått blotadt,
alltid syftar gåfva till gengäld;
bättre är att intet sända
än att slösa för mycket.
Så ristade Tund
för tidernas lopp:
där upp han stod,
dit åter han kom.

145.
Jag kan de sånger,
dem konungs vif ej kan
och ingen människas ättling;
hjälp heter en
och den dig hjälpa må
i saker och sorger
och svåra slags bekymmer.

146.
En andra kan jag,
och kännas bör den af mänskor,
om de vilja som läkare lefva.

147.
Den kan jag som tredje,
om tarf mig däraf göres,
att bojor å mina fiender få;
eggar deras
jag döfva mäktar,
att svärd eller svek ej bita.

148.
Den kan jag som fjärde,
om kämpar lägga
länkar på lemmarna mina;
så jag galdrar,
att jag gångar fri,
från fötterna springer fjättern,
från händerna häktande bojan.

149.
Den kan jag som femte,
om jag finner slungad
farlig skottpil emot min fylking;
hur hastigt han flyger,
jag hejdar honom dock,
om jag får honom säkert i sikte.

150.
Den kan jag som sjette,
om mig sårar en man
med rötter af vilda växter,
eller en Hel-man
mig hat vållar:
han men får mera än jag.

151.
Den kan jag som sjunde,
skönjes en väldig låga
kring sal, där kämpar sitta;
ej brinner han så bredt,
att jag ej bärgar honom;
den galdern jag kväda kan.

152.
Den kan jag som åttonde,
och för alla är den
lyckosammast att lära;
hvar hat växer
mellan höfdings söner,
det mäktar jag brådt bota.

153.
Den kan jag som nionde
— om nöd mig hotar —
att frälsa min färd å bölja;
vind jag lägger
å vågen till ro
och söfver hela hafvet.

154.
Den kan jag som tionde,
om jag trollpackor ser
till lust i luften rida:
så jag det fogar,
att de fara vilse,
hem ur sin hamn,
hem ur sin hug.

155.
Den kan jag som elfte,
om till örlig jag skall
vägleda gamla vänner:
under skölden jag kväder,
att med kraft de draga
sunda i striden in,
sunda ur striden ut,
sunda hvart de än vända.

156.
Den kun jag som tolfte,
om i ett träd jag ser
en hängd i höjden sväfva;
sä jag ristar
och i runor fogar,
att den hängde hastar
att tala mig till.

157.
Den kan jag som trettonde,
om tignarmans son
man vill att jag vattenöser;
ej skall han falla,
fast i fyiking han kommer,
ej heller för svärd segna.

158.
Den kan jag som fjortonde,
om för kämpaflock jag skall
upptälja goda gudar;
asar och alfer
kan jag alla skilja,
slikt en ovis knappast kan.

159.
Den kan jag som femtonde,
och dvärgen Tjodrörer
sjöng den för Dellings dörrar;
kraft han kvad åt asar
och åt alfer framgång,
tankestyrka åt Roptatyr.

160.
Den kan jag som sextonde,
um jag den kloka möns
gunst och gamman vill hafva:
hvitarmad kvinnas
kärlek jag lockar
och helt hennes hug vänder.

161.
Den kan jag som sjuttonde,
att skiljas månde sent
från mig den mankära mön.
Länge, Loddfafner,
lärer du nog
dessa sånger få sakna;
godt dig vare att gömma dem,
lyckosamt att lära dem,
och tarf att dem få taga.

162.
Den kan jag som adertonde,
men som aldrig jag lärt
åt mö eller mans maka
utom åt henne ensam,
som i sin arm mig slöt
eller mig som en syster syntes;
allt det bästa
en blott kan,
det följer med sångernas slut.

163.
Nu är sjungen den höges sång
i den höges hall:
gagnrik för mänskors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell honom, som kvad!
Hell honom, som kan!
Fägne sig den, som fattat,
lyckliga de, som lyssnat!

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Hávamál