kipple, kipple, kipple …

Hávamál - Svenska – Axel Åkerblom

Håvamål
(Den Höges sånger)

Håvamål (Den Höges sånger) utgör en förening av flera olika sånger av olika ålder och med ganska skiljaktigt innehåll. Dessa förbindas till ett helt väsentligen därigenom, all i alla delarna Oden (»Den Höge») antingen direkt uppträder såsom den talande eller dock tänkes vara den, som meddelar de kunskaper och levnadsregler, som utgöra dessa sångers väsentliga innehåll. De utdrag, som här lämnas, äro hämtade ur den första sången, den i egentlig mening sedelärande delen av dikten. Denna sång giver i korta, tillspetsade, ofta ordspråksaktigt utformade satser råd och regler, huru man bör skicka sig i olika förhållanden i livet, sådant detta tedde sig i den nordiska forntiden för en man ur samhällets breda lager. Om synpunkterna ofta synas oss små och trånga och icke alltid överensstämma med vår tids moraliska uppfattning, så må man betänka, att livet för den stora massan av nordbor i forntiden var hårt, fattigt och enformigt, utan många glädjeämnen och utan många inslag av högre strävanden, liksom att dessa levnadsråd tillhöra en tid, då kristendomens sedeläror ännu icke hunnit att utöva sitt inflytande på människornas åskådning.

Vid varje dörr,
där du vill ingå,
spana spejande kring,
speja spanande kring!
Ty aldrig du vet,
var ovänner sitta
och bida där inne å bänk.

Hell, husets värd!
En vandrare kommer;
var redes åt honom rum?
Spänt bidar han,
som från högen av bränsle
skall fresta, vad välkomst han får[1].

Eld tarvar han,
som in har kommit
om knäna frusen och kall.
Kläder och mat
den mänska kräver,
som färdas å fjällvägar fram.

Förr’n måltid bjuds,
bjud honom vatten,
handduk och hälsning blid!
Vänlig hug
visa mot honom
så uti tystnad som tal!

Han tarvar vett,
som vida färdas;
lätt är i eget hem allt.
Den, som intet vet,
till åtlöje varder,
när han kommer bland kunnigt folk.

Ej yves en klok
över sin klokskap,
varsam vare hans håg!
Vart än han kom,
en klokt förtegen,
han samkar sig sällan men.

På vägen ej bärs
en bättre börda
än mycken visdom och vett.
Bättre än guld
slikt båtar en okänd;
det är den värnlöses värn.

*

En odjärv och feg
tror evigt livet,
blott väl han sig vaktar för strid.
Av åldern dock
ingen blir skonad,
om ock skonad av spjutets spets.

*

Oklok är han,
som icke kan sova
av oro och ängslan för allt.
Då morgonen gryr,
är han matt och maktlös,
men mödan står åter än.

En oklok blott
tar alla för vänner,
som vänligt lisma och le.
Han fattar ej,
om fiendskap smides
av slugt folk i samkvämets krets.

En oklok blott
tar alla för vänner,
som vänligt lisma och le.
Vid tinget först
blir tydligt för honom,
att hans talan förs blott av få[2].

En oklok man
allt tror sig veta,
får ostörd han vara i vrån.
Dock vet han ej,
vad han bör svara,
när han av andra sätts an.

En oklok man
i andras sällskap
helst bör hålla sig tyst.
Ingen vet,
att intet han känner,
om ej hejdlöst han pladdrar på.

*

Den avkrok är lång,
som leder till ovän,
om hans boning ock står vid din stig.
Men vägen är gen
till vän som du älskar,
om också fjärran han for.

Tag avsked i tid!
Ej skall man stanna
hos samma gästvän jämt.
En kär blir led,
om för länge han dröjer
under en annans tak.

Ett hem är oss bäst,
fast bräckligt och ringa.
Hemma är herre en var.
Två getter blott
och boning av flätverk[3]
är bättre än tigga sitt bröd.

Ett hem är oss bäst,
fast bräckligt och ringa.
Hemma är herre en var.
Den, som om mat
till vart mål måste bedja,
blodigt hjärta han bär[4].

Vän glädje vän
med vapen och kläder!
Slikt mest syns på dig själv.
Då står vänskapen längst,
när vängåvor bytas,
och det varder allt framgent väl.

En verklig vän
sin vän skall man vara
och ge gåva för gåva igen.
Med skratt tillbaks
skratt skall man löna
men gälda svek med svek.

En verklig vän
sin vän skall man vara,
den vän, som han äger, ock.
Men aldrig man må
med en av sin oväns
vänner umgås som vän!

Har du funnit en vän,
som fullt du har lit till,
och hugnad av honom vill ha,
med honom då byt
så håvor som tankar
och ofta hans sällskap sök!

Om en annan du har,
som ej du har lit till,
och hugnad av honom vill ha,
för då fagert tal,
men falskt bör du tänka,
och svek skall du gälda med svek.

Så är ock med den,
som ej du har lit till,
i vars sinne du fruktar svek,
te dig blid
och tala med falskhet!
Gåva bör gåva bli lik.

*

Blott måttligt klok
var mänska bör vara,
men ingen överklok!
För den är hans liv
mest lyckligt att leva,
som vet mycket och vet det väl.

Blott måttligt klok
var mänska må vara,
men ingen överklok!
Den klokes håg
hyser ej gamman,
om uti allt han är klok.

Blott måttligt klok
var mänska må vara,
men ingen överklok!
Sitt öde förut
må ingen känna!
Så sinnet är friast från sorg.

Av brand lågar brand,
tills han brunnit till aska,
eld blir närd av eld.
Ens sinne blir klokt
genom samspråk medandra,
genom inbunden dolskhet dumt.

Arla stig opp,
önskar du taga
en annans ägor och liv!
Sällan ett lår
med att ligga får ulven,
med att sova ej segrar en man.

Arla stig opp,
om endast ett fåtal
dig tjänar, se arbetet till!
För morgonens sömn
blir mångt satt å sido.
Den raske till hälften rik.

*

För mänskors barn
det bästa är elden
och likaså solens syn,
endast man får
äga sin hälsa
och leva fri ifrån last.

*

Bättre vid liv
än ligga där livlös!
Blott han lever, en karl nog ko.
En lågande eld
slog opp för den rike,
som utanför dörren låg död[5].

Till häst en halt,
som herde en enhänt,
i drabbning duger en döv.
En blind gagnar mer
än en bränd och gravsatt.
Ej länder ett lik till gagn.

Bättre en son,
om sent han ock födes,
först efter fadrens död.
Bautasten[6]
ej stode vid vägen,
om ej frände åt frände den rest.

Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång.
Men aldrig dör
den mans rykte,
som vetat att vinna ett gott.

Bort dör din hjord,
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång.
Men ett vet jag,
som aldrig bortdör:
domen över en död.

[1] Tolkningen av detta ställe är omtvistad. Enligt den mening, som översättaren här slutit sig till, syftar den på en från flera forntida folk känd sed, att en vandringsman, som kom till en gård för att söka gästfrihet, satte sig på bränslehögen vid härden och därifrån väntade på vad mottagande han skulle få.
[2] Vid förhandlingar på tinget var det av stor betydelse för sakens utgång, om vederbörandes sak stöddes av mäktiga vänner. De rättsliga förhandlingarna buro vanligen mer eller mindre prägeln av och urartade ofta till rena maktstrider mellan partierna,
[3] Dylika bostäder, som allmänt torde ha tillhört ett mera primitivt stadium i de nordiska folkens kulturutveckling, användes under den tid, som här är i fråga, endast av de allra fattigaste.
[4] Jämför de nysvenska uttrycken: »mitt hjärta blöder», »med blödande hjärta» o. d.
[5] Meningen av dessa rader är: även för den rike återstår, då han är död, intet annat än det flammande bålet, på vilket hans lik skall brännas. – Den från äldre seden att bränna de döda före gravsättningen kvarlevde delvis ännu under vikingtiden.
[6] Bautastenar kallas stenar, som i forntiden plägade resas till minne av de döda.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

« Hávamál